Saker jag tycker om....

...dit hör faktiskt inte november.

För varje år brukar hösten och mörkret, regnet och kylan göra lite mera ont i själen. Det är som om jag inte är riktigt gjord för att leva mitt i allt det här, som om jag egentligen hör hemma någon annanstans där det är ljust och varmt. Inga stearinljus eller varm choklad i världen hjälper. Och som vanligt sörjer jag hur fort tiden går. Hur fort allt passerade, det vi gjorde när det fortfarande var sommar. Nästan som att min själ tror att varje höst är liksom livets höst och att dagarna är räknade.

När dagarna verkar räknade får mitt undermedvetna fnatt, då ska här jäklarimig passas på innan det är försent. Och den där sorgsna vissheten om att slutet närmar sig blandas med en lika obehaglig rastlöshet. Här ska alla bitarna kastas ut på nytt, och så får vi se var de landar. Kanske borde jag flytta till en storstad. Byta jobb. Klippa mig kort. Resa. Träffa nya vänner. Eller vad som helst bara jag hinner leva lite till innan det är slut.

Saker jag tycker om då, som lugnar den där stackars oroliga själen, är:

Att min man är som allra bäst när jag förtjänar det som allra minst. Jävlar vilken klippa han är då. Att tänka, i fred från allt annat. Att inte äta kolhydrater. De är raketbränsle för oro och rastlöshet. Att skriva något. Vadsomhelst, en dikt, en bok, ett Facebook-status, en blogg. Att springa. För att liksom hinna ikapp mig själv. Att spendera tid med människor som känner mig, och som vet hurdan jag är men tycker om mig trots det. Eller just för att det är jag. Som Maria, Nilla och Linda. Att vara nära mina ljuvliga pojkar och se på dem när de inte vet att jag tittar och liksom bara låta hela mitt väsen fyllas av deras uppenbarelser.

Så brusar vi in i tiden...

...den ena efter den andra
evigheten tar över.

Så brusar vi in
häpna att det redan tog slut
Livet
som egentligen aldrig
riktigt började.

In i skogens kärna
nådde vi aldrig.
De största fåglarna
gled vår näsa förbi.
Dagarna lät sig
inte hejdas
åren stormade förbi.

Så stilla ligger stenarna
så mjukt rör sig gräset
så snabbt var det över.

/ Barbro Lindgren

Detta är nästan den vackraste dikten jag vet.

Precis så här kommer det vara.

Idag är det fredag, nyss var det måndag. Min pojkar är 8 och 10 år, nyss var de knubbiga bebisar med napp. Nyss var jag en sårbar tonåring och världen var alldeles för stor för mig att gå ensam i, utan någon att hålla i handen och att få vara med min storasyster var det enda som räknades. Nyss var jag åtta år och kär i Niklas Ingemarsson och hade precis fått en lillasyster som jag älskade mer än jag någonsin älskat någon. Nyss var jag fem år och lärde min lillebror att cykla och han var det sötaste, vackraste jag någonsin sett. Snart har mina egna barns barn fått barn och

så stilla ligger stenarna
så mjukt rör sig gräset
så snabbt var det över.

Ju mer jag ser till att varje dag räknas, desto fortare går dagarna.

Snart 32 år...

...och fortfarande på väg.

Uppför den där sluttningen som då och då ter sig så väldigt brant och svår att vandra, ibland flack och lätt att ta sig fram på. Det är väl när jag kommer upp till toppen och kan se de där blå bergen i fjärran som jag ska kunna förstå vart det är meningen att jag ska ta vägen. Det är då jag liksom kan ta ut en riktning. En destination för alltihop.

Livet.

Så har himlen fått en ny ängel.

Och på jorden fattas oss ytterligare en.

För de som älskade, som nu saknar, blir livet aldrig mer detsamma. En stol står alltid tom.

Någon har tagit en flickas liv, och på köpet fick han med sig all världens trygghet.

Många är vi som nu gråter och saknar känslan av oskuld i vår vackra värld, som sörjer tryggheten vi mist. Aldrig mer ska vi sova gott när våra barn och systrar går ensamma hem genom natten.

Men tänk om en ond handling, från någon vars inre måste bestå av en bottenlös avgrund av hat, och saknaden av ytterligare ett av jordens barn, kan göra skillnad? Tänk om jorden istället kan bli en tryggare plats om vi alla bär med oss saknade flickor i hjärtat och värnar om de som ännu går, levnadsglada, levande, hem i natten?

Hur gör vi det, tillsammans, alla vi goda? Godheten och kärleken, är ju starkare än ondskan! Kan vi alla lyfta blicken och se till att detta aldrig, aldrig händer igen?

Lilla syster, barn, flicka, pojke, man och kvinna. Nästa gång du ska gå ensam, ring till mig så kommer jag, så går vi tillsammans. Låt oss tillsammans nära tryggheten och godheten, och svälta ut det monster som ruvar och växer i mörkret.

Lite mindre rädda, mycket mera trygga.

Efter att Du läst detta, ta bort mitt namn och skriv under det med ditt eget, sprid det sedan till alla Du känner. Det är det minsta, och allt Du kan göra. Till slut är ingen ensam, och alla har någon att ringa.

Inga fler tomma stolar.

Funderar.

Över livet i allmänhet och livet i synnerhet.

En flicka från vår lilla stad har försvunnit från sina nära och kära, och försvunnit från jordelivet. Någon har tagit hennes liv. Och det är så ofattbart, så svårt att förstå, hur någon kan ta en annan människas liv.

När jag pratar om detta med mina barn frågar den yngste;
"-Mamma, har du lämnat blod på länge?". Och det har jag ju inte, sedan vi var i Indien har de inte velat se röken av mig på Blodcentralen. Så svaret blir nej. Och jag förstår hur hans tankar går.
Att när man ger blod, så ger man liv.

Tänk om det var motsatsen.
Tänk ändå, om det vore motsatsen.

Tänk om jag, eller vem som helst, genom att ge av vårt blod, kunde ge den där vackra, blonda flickan åter till hennes familj. Ge henne livet åter, som om inget hade hänt.

I rörelse. Igen.

I en krönika jag skrev för lite mer än ett år sedan (som jag inte kunde med att publicera, eftersom den fick mig att framstå som en rotlös, promiskuös galning) skrev jag att, lika händelserika som mina senaste 10 år varit, lika lugna skulle mina nästkommande 10 bli. Men det blev som vanligt, inte ett skit som jag trott.

Livet lever mig som om det vore fruktansvärt bråttom, som om resan är lång och målet mycket fjärran, så lika bra att skynda på.

Nu har ett år till gått, lika bråttom som vanligt.

Mitt bästa valspråk "det gäller inte att födas med bra kort på hand, utan att spela klokt med de man fått", kanske även borde förtydligas på planet "det blir aldrig som man tänkt sig". För jag trodde att den vante som är jag, som blåser runt i livets vind, redan blåst runt så mycket i livets vind, att den nu landat. No matter what. Som sig väl bör, när man blir äldre?

Men, som jag nyss skrev, jag är ny, en annan. Igen.



Snart publicerar jag den där krönikan och står, rakryggad, för den Tabita jag egentligen är.

Lycka.

Under några år i mitt liv, så som jag minns det nu efteråt, var jag lycklig. Tack gode Gud; jag förstod att uppskatta den där berusande, bubblande lyckan i min kropp, och upplevde varenda liten gnutta av den. Klokt nog. Som jag minns det.

En dag var den inte där längre. Den försvann inte över en natt, men en dag var så mycket av den försvunnen att jag inte kunde förneka att något naggat den avsevärt mycket i kanten, så mycket att det mest bara var en bit kvar i mitten.

Jag saknar den där känslan av lycka: total närvaro och harmoni i kombination. Numera letar jag inte så mycket efter den, eller ens längtar efter den, bara saknar, och vet att jag är en annan nu. Inte den jag ville vara, från början. Inte jag; mjuka, vackra jag.

Hårdare på skalet. Fastare inuti. Mera motståndskraft.
Ta mig fan, lite säkrare på mig själv. I all min vilsenhet.



Det verkar mest som att livet lever mig, och när det är färdigt lämnar det väl mig och drar vidare till nästa.

Den jag är.

Jag är 31 år och har nog en kris. En trettioettårskris kanske. Eller bara en helt vanlig jävla kris. Ibland tänker jag att den pågått sedan igår eller förra veckan, ibland kommer jag ihåg att jag krisade redan förra året, för tre år sedan, för femton år sedan. Oftast handlar krisen om vem jag är. Vem jag vill vara. Hur jag vill vara. Jag kan liksom inte bara vara den jag är, för jag vet inte alls vem det är och det blir olika varje dag.
(Ungefär som om man inte vet vilken klädstil man gillar eller passar i, och ena dagen blir det punkare, andra dagen kostym och tredje dagen relaxad skejtare.)

Jag undrar om jag slarvat bort den sanna jag, eller om jag ännu inte hittat henne. Eller om jag aldrig blir färdig och kan sätta mig ned.

Några saker har jag snappat upp hittills:

• Känn efter i magen vad som är rätt.
• Ångra inte massa gammal skit, lär istället av dina erfarenheter och gläds åt kunskapen.
• Alla måste inte tycka om dig.
• Slösa med kärlek och hat. Hjärtat mår så jävla bra av det.
  
  

Innerligt och hopplöst...

...förälskad i mitt jobb.

Jag trodde aldrig, not in a million years, att jag skulle gilla att jobba. Då och då, ganska sällan, har jag på tidigare jobb jag haft, känt en liten gnutta gillande. Bara som en snabb liten aning av trivsel som flashat förbi innan jag återgått till att bara vara där och göra mina arbetsuppgifter, givetvis på ett bra sätt, men ändå. Alltid, varje dag, tittat på klockan. Längtat efter barnen. Hellre velat vara någon annanstans. Med barnen.

Jobbet har varit en tjuv som stulit tid från mitt liv, tid borta från mina barn, som under tiden jag jobbat, fortsatt växa, skratta, hitta på sina underfundiga små hyss och bara varit de mirakel de alltid är. På jobbet har jag saknat ljudet av deras ljuvliga små röster, deras underbara skratt. Friheten att närhelst jag vill, vila min blick på de vackra uppenbarelser de utgör. Att röra vid dem, se dem växa, dela deras tid.

Under två år jobbade jag natt för att mista så lite tid som möjligt, av den tid som borde vara vår tillsammans. Sen sade jag upp mig, och det är historia nu. En vecka in på det nya året, öppnade så Gud ett fönster till mig. Jag fick jag en chans till något nytt, ett sms från någon som ville anställa mig. Mig? Jag, det svarta fåret i sjukvården. Jag, som hade fått höra att nu när jag sade upp mig, så var det då rakt aldrig någon som skulle anställa mig igen. Persona non grata.

Jag tog jobbet, och har sedan dess, inte en enda dag sneglat på klockan och längtat till gå-hem-dags. Jag har en passionerad, ångande het kärleksaffär med detta fantastiska arbete, denna underbara arbetsplats, dessa makalösa arbetskamrater.

Idag är första dagen på semestern, och jag undrar med vemod i hjärtat hur jag ska klara mig utan mitt jobb i fyra hela veckor.

En feg och rädd stackare...

...det är vad jag brukar kalla mig själv då och då. När jag känner mig som en liten skit, en liten myra eller något sådant litet kryp som är så litet att ingen ens brytt sig om att ge det ett namn. När jag stått upp för vad jag tycker, tagit en strid som är min, som är viktig. Rätat på ryggen, men darrat av skräck inuti.

Det finns en kategori på den här bloggen som varit dold i ett år eller så, idag publicerar jag den igen. Jag har läst alla 11 inläggen och står fortfarande för varenda ord jag skrev där, för ett år sedan.

Det som startade med en mans sista andetag en mörk januarinatt ledde till, för mig, oanade konsekvenser. Jag har blivit tvivlad på, skälld på, oändligt ifrågasatt. Folk har gått bakom ryggen på mig, och när de ändå var där passade de på att hugga fritt med såväl yxa som kniv. Och nålar, det var de små nålsticken som gjorde allra ondast, och vars gift verkade allra längst.



Jag har fått ofantligt mycket stöd och uppmuntran, beröm och feedback. Och jag har aldrig, en endaste sekund, tvivlat på att jag gjorde rätt. Och, ta mig skråen, jag gick hel ur det här! Även om jag betvivlade det starkt ett tag. Jag kom ut på andra sidan, men som en annan människa, lite hårdare, lite fulare, lite tuffare. Inte så mjuk och varm i hjärta och själ. Vuxnare, antar jag.
Det är den jag är nu.

Häromdagen utsåg tidskriften "Dagens Medicin" mig till "Dagens sjuksköterska" (det är liksom inte en ny varje dag, utan namnet anspelar på tidskriftens namn). Under juni och augusti får en sjuksköterska i veckan äran, och dessutom en tårta.
Det känns bra.

Hat...

...och tvivel. Fula ord på vedervärdiga känslor.

I kombination gräver de djupa, variga, ilsket röda sår i hjärtat. Nekrotiska, svårläkbara sår som bara blivit djupare och djupare för var gång man är där och tittar.

Någon hindrar den friska och hoppfulla kärleken att låta det vända. Någon står där med salt, hacka och spade, och gör såret ondare, djupare, fulare. Fy så fult. Så fult att jag själv inte ens vill titta på det. Kanske kommer jag aldrig mer att känna igen mitt eget hjärta, när jag en gång sett det så förvrängt och förfulat av hat.

Kanske tappar jag bort det där friska hoppet som brukar växa inuti mig, i mitt hjärta och själ, det som ser ut som gröna skott med små ljusa blommor som doftar ljuvligt, det som känns som om ett nytt liv rör sig i magen för första gången, det som smakar solmogna smultron och som får ögonen att tåras när lyckan varsamt lägger sin varma hand på min axel. Hoppet, som får mig tycka att den minsta lilla bra-iga sak är ett mirakel, får mig att förundras över livet som spirar i varje människa, i varje blomma och som gör att jag oftare gråter av glädje än av sorg.

Hemska, fula hat och tvivel! Ta inte detta ifrån mig. Lämna mig ifred med min kärlek och mitt hopp. Förfula det inte, förstör det inte, det är allt jag har.

Jovisst suger det lite...

...i min bloggartarm.

Jag bloggar ju nästan varje dag på Syster Grön-bloggen, men ändå saknas något...något levande, Kerstin-igt. Mitt vanliga Ljuvliga liv.

Nu är det inte precis så att jag lovar någon slags come-back, men när jag sitter hemma, vid mitt 1700-tals klappbord som jag älskar högt och rent (och som jag köpte svindyrt för lånade pengar av ett märkvärdigt fruntimmer), och kvällssolen skiner in genom fönstret efter en regnskur och allting doftar sådär underbart som det bara kan göra på våren hemma hos oss och allt är grönt så långt ögat når och vackert så jag vill gråta av lycka, då saknar jag min Ljuvliga blogg.

Ikväll är en sådan kväll, och jag hoppas på många, många fler.

Rara, älskade vänner...

...under tiden som jag icke-bloggar här, skulle jag bli så hjärtanes glad om Du istället ville kika in hos mig HÄR. Välkommen!



Vi finns på Facebook också! Skriv "Syster Grön" i sökrutan, gå in och "Gilla" så är du med och tävlar om ett presentkort på Syster Grön!

1000 kramar till er alla!

Jaja, jag vet...

...det är superglest mellan inläggen, och jag kommenterar aldrig i några andra bloggar. Det här med inredningsblogg, som jag började med för ett par år sedan, funkar ju inte. Jag tar mig aldrig tiden att fota några grejor och lägga upp på bloggen. Det blir mer en läs-blogg med väldigt många ord i olika kombinationer. Jag har alldeles för många ord inuti mig som vill ut, och kombinationen många vackra bilder på samma sak + långa texter blir liksom som en porrfilm med dialog och handling. Och det har ju aldrig funkat. Ibland vill man ha porren, ibland drama, kärlek eller komedi. Aldrig i kombination.

Så då har jag tänkt. Ska jag lägga ned Ljuvliga liv och starta en annan blogg i stället? En som heter något i stil med "Ibland ljuvliga och ibland rent-ut-sagt-för-jävliga-liv"? Så att man liksom vet vad som ska möta en; långa litanior om livet, så som det nu ser ut. Men nästan inga vackra inredningsbilder. Mer ordkonst än bildkonst. Så får det nog bli.

Får se om domännamnet är ledigt.

Kram kära älskade läsare! Jag avgudar er alla.

Och i sann Kerstin-anda får jag på slutet dåligt samvete och vill passa på att be om ursäkt till alla som någonsin känt sig förorättade i denna blogg. Det vill säga ni som är snälla, t.ex. mina vänner och alla underbaringar som kommenterar jämt och ständigt. Er andra skiter jag i. Ni kan även fortsatt dra åt skogen. T.ex. Herr Flaskbotten, är du såhär dum eller gör du dig till? Du blir ju värre för var år som går.

För exakt ett år sedan...

...skrev jag dessa ord. Jag tycker de står sig i år oxå, och representerar på pricken de tankar jag hade igår kväll då jag nattade mina pojkar. Jag låg i sängen med ett barn på varje arm och lät lyckan skölja över mig i vågor, efter nio år kan jag fortfarande knappt fatta vilken tur jag haft som fått just dessa barn, och hisnar över hur rik jag är. Idag fyller min lilla L 9 år, detsamma gör jag.

--------------------------------------------------

9 år sedan idag...

...så länge sedan var det som jag blev mamma, så länge sedan var det som livet började på riktigt för mig.

Mina två små barn har inneburit hela världen för mig. Den dagen jag fick veta att jag skulle få ett litet barn, var den ljuvaste av dagar. Han var inte planerad, han var inte påtänkt, men ack så efterlängtad och så innerligt välkommen.

Den dagen då han lades på min mage var den dagen då jag på riktigt, började leva. Allt som var innan det blev glömt, allt som hände innan är oviktigt och bara en transportsträcka fram till det underbara som komma skulle. Framtiden är en milt rosa gryning. För mig innebär Liten L ren Lycka. Han står som en symbol för livet för mig. Han är en lycka som pirrar i magen och susar i huvudet. Han fick heta Kärlek.

Det vidunderliga Livet gav mig ett barn till, jag hade ynnesten att få ett barn till. Liten B är för mig ren och pur Glädje. Han är en glädje som spritter i kroppen och får blodet att rinna snabbare. Han är en glädje som ger mig glada rynkor kring ögonen och en glädje som skrattmusklerna inte kan motstå. Om jag hade fått döpa honom till Glädje hade jag gjort det.



Tack gode Gud för dessa underbara varelser, med de allra renaste och vackraste av hjärtan. Jag vore intet utan dem.